12-14 oktober. Taman Negara, Malaysia

Taman Negara, är Malaysias största nationalpark och en av världens äldsta regnskogar. Parken ligger ganska mitt i landet och familjerna S och S tog det extremt tidiga morgontåget upp dit.

Tågresan gick bra på flera sätt; sätena var bekväma och tåget kom fram i tid. Vad däremot ingen av oss hade räknat med var att det skulle vara så kallt på tåget! Det var nära polarkyla – lite lätt överdrivet – och plagg efter plagg drogs fram ur bagaget. Detta gick inte att reglera så halva sällskapet sökte sig så småningom till en annan vagn där det visst var lite mer behagligt, andra satt kvar och försökte sova bort känslan av att vara ispinne. Tur att dörrarna var öppna (!!) hela resan så vi kunde värma oss lite av den betydligt mer tempererade uteluften.

Efter åtta timmar på tåg, 45 minuter på buss och ytterligare tre timmar på en båt, som lite liknade thailändska longtailbåtarna fast med vanlig 40hk-motor, klev vi av i den mer eller mindre flytande byn Kuala Tahan. Flytande restauranger låg förtöjda längs flodbankerna, och vi fick senare veta att vattnet under regnperioden stiger ordentligt, vårt hotell låg däremot en bit upp i byn. (Anton och Micke hade nu också hunnit med en snabbis till läkare för att se över Antons ena fot som såg ut att ha fått sig någon slags bett. Det gick ruskigt fort och de kom tillbaka i tid för vidaretransport med buss och med två sorters tabletter: smärtlindrande och inflammationshämmande. Anton lättad!)

Färden till Kuala Tahan uppför Tembeling River var kanske lite dryg (lång) men vi njöt av upplevelsen! Bl a såg vi apor, vattenbufflar, orang asli (malaysiskt nomadfolk), kungsfiskare och varan. Detta utöver djungelvegetationen som fascinerade!

Efter första övernattningen – och rejäl preppning med insect repellant innehållande deet för att mota blodiglarna – gick vi på en kortare ” dagtrekking” upp till Terisek Hill. Stigning och fukt gjorde oss snabbt genomblöta av svett, men väl uppe fick vi en fin vy över Taman Negara och såg nästan hela vägen till Malaysias högsta bergstopp. Med undantag för Ella, trampade barnen glatt på. Vår guide berättade längs vägen om lite av det vi såg. Han visade bl a en myra vars bakdel gick att äta – skulle smaka citron/mango – och modiga Lotta antog utmaningen! Hon tyckte att benen var lite sega men annars kunde hon bekräfta citronsmaken;) Myror var nog det vi såg mest av i djurväg, en vandrande pinne men INGA blodiglar. För att få elefanter och ormar behövdes visst upp till en veckas trekking ut i djungeln…

Turen avslutades med en vinglig promenad i ”the canopy walk” där vi – olika mycket krampaktigt – försiktigt trevade oss fram 40 meter upp i luften på repbroar. Jag var personligen upptagen av att hålla mig fast, så så värst mycket kanske jag inte såg, men jag tittade ner på marken ett par gånger och vred huvudet runt några gånger till och det var en rätt häftig upplevelse. Här gavs i alla fall möjlighet att se lövverket ovanifrån eller på mycket nära håll för dem som hade sinnesnärvaron.

Vid parkens högkvarter såg vi sedan fler apor, som roade sig med att tömma soptunnorna... Inte så fräscht kanske, men en stunds underhållning blev det allt.