Igår var det många som rekommenderade en artikel på DN (här) via Facebook. Klickade in och läste. Och blev så grymt bekymrad, beklämd, bedrövad. För mina (och alla andra svenska barn), för mig (och alla andra lärare i Sverige) och, ja med risk för att låta lite "pretto", för Sverige.
Vi flyttar tillbaka till Stockholm i sommar efter tre år i Singapore. Innan vår flytt hit hade jag 12 år som lärare i ryggen. Det kan vara ett fantastiskt jobb! Eleverna, kollegorna, skolan, uppdraget. Men visst var det tungt också emellanåt med den där känslan av att aldrig räcka till i sitt uppdrag. Jag lämnade skolvärlden just som nya läroplanen sjösattes. Tyckte jag hade mycket att göra före det. Nu är det tydligen mer pålagor än någonsin samtidigt som mandat och frihet inskränks. Några av mina OTROLIGT duktiga kollegor har slutat. Någon var inte behörig och ett mycket gott exempel på just en av dessa mycket kompetenta personer som tvingas sätta sig i skolbänken efter många års pedagogisk erfarenhet men en formellt sett icke giltig högskoleutbildning. Hur man inte kan ta vara på tillgången i dessa personer är för mig en gåta! Hur man inte kan komma till rätta med ett skenande problem, ta vara på duktiga engagerade lärare i svensk skola och forma en arbetsmiljö med rimliga förutsättningar för att utföra sitt jobb tillfredsställande, är inget mindre än bedrövligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar