Att leva sin dröm

Många är vi som genom livet har stora och/eller små drömmar, men de kanske stannar just där – vid att vara drömmar.

Innan vi visste att vi skulle flytta till Singapore, seglade vi med Antella i grekiska övärlden. Drömmen var då att vi så småningom skulle segla hem henne, över Medelhavet, ut på Atlanten över Biscaya och så upp Engelska kanalen vidare norrut mot Stockholm. Vad trodde jag? För mig räckte fyra dygn på Antella med en 2,5-åring och en 6-åring vid blåshålet Rhodos för att jag skulle inse det romantiska i den planen och att det skulle stanna vid just... en dröm. Nya planer tog form och ersatte raskt varandra, för att till sist bli en Singapore-flytt i stället.

Ett bra substitut till att göra själv, kan vara att läsa om andra som gör. För mig har det till och med blivit lite av ett "gift" och under åren i Singan har jag hittat flera svenska världsomseglare som bloggar och som jag våndas med över prekära lägen de hamnar i, gläds med i deras framgångar och får uppleva äventyr genom. Det rör sig om en salig blandning av yngre par, småbarnsfamiljer, familjer med äldre barn och äldre par som lämnat de vuxna barnen åt sina liv som befinner på olika platser i världen. Detta är t ex både Mickes och min favorit: http://symary.com. 

I lördags öppnade sig en möjlighet för mig och Micke att åka till närmaste stad i Malaysia, Johor Bahru, och träffa och prata med svenske ensamseglaren S som lever sin dröm. Sedan 2007 har han kryssat, länsat och guppat i ömsom bleke, ömsom styv kuling från Västkusten över Nordsjön och Atlanten, rundat Sydamerika och Kap Horn, passerat Påskön vidare ut över Stilla Havet via söderhavsöar på väg mot Nya Zeeland, Australien, Bali och nu Singapore/Malaysia. Det tillfället kunde vi inte låta passera!

Vi träffar honom, mannen som ser varje dag som ett nytt äventyr, i en marina strax utanför stan där han sedan två veckor ligger med sin Vagabond. När vi går ut på bryggan ser vi en solbränd man med solblekt hår sitta under soltältet i sittbrunnen och laga sitt storsegel. Skägget, som jag sett honom med på någon bild jag fått inför vår träff, är nu bortrakat vilket gör honom yngre.

S byggde sin första segelbåt när han var 10 år. Han bad sin far om han kunde få bygga om deras eka och satte på köl och mast. Så seglade han iväg över Koljefjorden hemma på Orust. Och så har det fortsatt. Båtarna har varierat i typ, storlek och material, men seglatserna har blivit längre och längre. Över Oslofjorden och tillbaka, tur retur Sognefjorden, tur retur norra Norge. En seglats till Bergen avslutades också i Bergen. Gasten var sjösjuk, men eftersom båten läckte som ett såll öste han ändå för fullt medan S försökte segla henne tryggt i hamn. Innan S lämnade Sverige för sin jordenrunt-seglats hade han också hunnit segla runt på Nordsjön och till Karibiska övärlden och tillbaka. 

Mitt intryck är att S inte har tagit de "vanliga" seglingsvägarna som många tar. Han har tagit den långa vägen och inte väjt för kallare breddgrader, där han ibland har vaknat med snö i sittbrunnen, eller tuffare seglingsförhållanden. Kap Horn t ex är känt bland seglare som mycket utmanande farvatten där starka strömmar från två hav möts, vilket gör det minst sagt skvalpigt, oberäkneligt och tufft. Jag läste någonstans att Kap Horn är för seglare vad Mount Everest är för bergsbestigare. S skildrar det dock med lugn. Söderhavsöarna med sin värme och fukt – paradis för många – trivdes han inte riktigt lika bra i. Tasmanien var däremot lite av en favoritplats med skönt klimat och mycket vänligt folk.

Denne man är en mycket vital pensionär med ögon och sinnen vidöppna. Nyfikenheten måste ha präglat hela hans liv, sedan den där dagen när han som 5-åring blev nyfiken på vad som fanns på andra sidan Hisingebron och gav sig iväg. Den gången hejdades han av sin far. Segling och båtliv har inte bara varit en hobby känns det som, det har varit och är hans liv, hans element. I sitt yrkesverksamma liv var han civilingenjör, båtbyggare och lärare. Genom livet har han dock tagit steget ut på sjön igen och igen, längre och längre bort för att till slut, då han pensionerade sig, känna sig redo för sätta segel för obestämd tid.

Många som seglar långt idag har mycket hjälp av modern teknik. "Keep it simple!" tycker S. Hans 31 fots segelbåt av kosterkaraktär speglar det. Det är tydligt att det är en riktigt sjöduglig seglare utrustad med en stark motor – som jag inser att han mycket sällan använder – ett vindroder, en liten GPS, en VHF (kommunikationsradio) och en dieseldriven kamin. Men mycket mer än så är det inte. Kylfacket har inte använts för något i färskvaruväg. Det verkar som maten till sjöss består av enbart konserver. Ändå säger S att han äter bättre när han är till sjöss än när han ligger i land, vilket beror på att dagsrutinerna är så mycket tydligare till sjöss. Jag undrar om han inte någon gång har känt att havets krafter blivit övermäktiga. Då ser han stadigt på mig och säger att det ordet inte ingår i hans vokabulär. Visst har han hamnat i situationer han helst undvikit, men varje situation möter han med lugn och genom att steg för steg tänka lösningsinriktat och hantera det som kommer. Som den gången då masten med en kraftig smäll gick av på mitten under en seglats. S lyckades bärga segel och mast, ta sig i hamn och reparerade sedan masten på egen hand. Samma mast seglar han med än idag många år senare.

Jag frågar om fysiska kontra psykiska utmaningar och S svarar genast att de psykiska åthävorna egentligen är mycket mer krävande än de fysiska. Att sysselsätta sig på sjön dag ut och dag in är inte helt lätt. Och visst kan han känna sig ensam ibland, men han vet också att hans behov av att få göra saker på sitt sätt är mycket starkt, varför han ändå väljer att segla ensam. Två gånger har han rest hem till Sverige under sina fem år till sjöss. Där hemma finns döttrarna och barnbarnen. Och flickvännen. Som han försökte lära segla härom året. 

Min bild av ensamseglare har nog lutat mot att de är lite av eremiter. Jag måste säga att den bilden helt har kommit på skam efter att ha mött S, som är en mycket social och öppen person men som trivs bra i sitt eget sällskap. I perioder seglar han tillsammans med andra seglare, för att sedan skiljas åt och kanske mötas igen på annan plats. Han pratar med folk vart han kommer; byter erfarenheter med andra seglare, lär känna lokalbefolkning och får i dem vänner som han håller kontakt med. ”Människor är lika överallt. Kulturer och ekonomier skiljer. Men människorna är trevliga.” menar han. 

Nu väntar S hur som helst på att hans förnyade pass ska bli klart för avhämtning, sedan seglar han norröver mot Thailand för att vänta in optimala väderförhållanden över Indiska Oceanen. Det kan dröja till i maj, men sedan seglar han sydväst mot Mauritius, Madagaskar och Sydafrika, där han räknar med att stanna några månader för att rusta båten. Så småningom är planen att ta sig norrut och en tanke är att knyta ihop säcken i Sverige lagom till sin 70-årsdag 2014. Men S har fortfarande många drömmar att uppfylla – segla till Newfoundland, Grönland och Island bland annat – så mycket kan ändras än. 

Micke och jag lämnar S några timmar, och en kopp starkt och mycket gott indonesiskt kaffe, senare. Efter oss lämnar vi ett mycket uppskattat danskt rågbröd och en saltstänkt soldränkt man som återgår till sitt storsegel. Vi känner oss lite omtumlade av det vi har hört berättas och vi fascineras enormt, samtidigt som vi inte tror att vi skulle kunna göra en liknande resa på samma villkor. S är liksom "en riktig seglare" till skillnad från oss "fritidsfamiljeseglare". Men som S mycket vist och med emfas framhöll; var och en gör sin resa på sitt sätt. Inget sätt är bättre eller sämre än ett annat. Oavsett vilket, en sak står helt klar  – denne man har förvandlat sin dröm till verklighet och vi lyfter på hatten av beundran.