Jag vill inte tro...

När du bor utanför Sveriges gränser längre än ett år skrivs du ut ur landet. Det innebär bland annat att du, med rätt, mister all möjlighet till skattefinansierad sjukvård i Sverige. När jag nu alltså, efter tre månader av smärta, känselbortfall i fingrar och med förtvinande biceps, behövde operera bort en klämd disk och ta bort osteofyter* vilka klämde nerv/-er, fick jag alltså luta mig mot den privatförsäkring som Mickes arbetsgivare tecknat för oss.

Till att börja med kände jag mig helt hjälplös med min diagnos. Vad gör jag nu? Vart vänder jag mig? Måste jag göra detta över huvud taget? I Singapore? Frågeställningar hopade sig. Någon, som kunde tänka klarare än jag, tipsade mig att ta kontakt med SOS International. Nu visade det sig var "fel" kanal för den försäkring vi har – den skulle gå via en organisation med det fantasifulla namnet International SOS ;-) – men från första samtalet kände jag att jag äntligen fick lite rätsida på vad som skulle kunna ske. Micke tyckte jag betedde mig märkligt som "helt lade mig i händerna på någon jag aldrig pratat/träffat förut" när jag å andra sidan ifrågasatte neurokirurgens utlåtande i Singapore. Men att få prata med någon som lyssnade, visade empati, verkade förstå, presenterade tänkbara lösningar och vägar att gå, räckte för att få mig invaggad i någon slags trygghet. Plötsligt verkade det som att resan hem till Sommarsverige inte skulle frysa inne, eller åtminstone förskjutas med fyra veckor.

Micke lyckades hitta och boka en (privat) neurokirurg på Sophiahemmet, som utlovade att han kunde ta emot mig så snart vi kom hem och om så behövdes skulle de också kunna utföra operation före midsommar. Jag hade hela tiden en förhoppning att neurokirurgen skulle konstatera att operation inte alls behövdes utan att detta skulle läka ut med ytterligare sjukgymnastik, vilket jag läst ofta sker i Sverige. Så fel jag hade...

International SOS ringde och mejlade regelbundet för att följa upp vad som hände och skötte helt kommunikationen med försäkringsbolaget och Sophiahemmet vad gällde det ekonomiska, vilket kändes otroligt skönt.

Den 3 juni, enligt ursprunglig plan, flög jag och barnen till Sverige. Jag, med ett "fit-to-fly"-intyg i väskan och iklädd en hård nackkrage, satt stel som pinne de tolv timmarna från Singan till München och så vidare tre timmar till innan vi trötta men lätt lyckorusiga landade på Arlanda. Efter det gick allt fort. Besök på neurokirurgen 8 juni, fundera över helgen, göra datortomografi av nacken, fick en "anterior cervical fusion" den 21 juni. När vi borde ha firat vår 10-åriga bröllopsdag...

Vid varje besök, varje kontakt har jag mötts av service, förståelse, kompetens och lyhördhet. Vårdavdelningen jag låg på efter operation hade så få patienter att jag i princip hade en "egen" sköterska i tre dagar. Vid utskrivning blev jag omkramad och uppmanad att ta kontakt direkt om det var något jag funderade över eller något som inte kändes bra.

Tog med mig min syster till Sophiahemmet när stygnen skulle plockas. Under de kanske 10 minuter hon väntade på mig hade inte mindre än fyra i personalen kommit fram och frågat om hon fått hjälp. För tio månader satt hon också och väntade. Den gången en längre stund, på Danderyd, för att få veta något om vår far, som drabbats av kärlkramp och flugits med helikopter från Mariehamn. Den gången utan att någon frågade om hon fått hjälp eller ens såg henne.

När jag googlat information om andra med liknande erfarenheter som jag (i Sverige) har jag läst om långa väntetider, svåra smärtor som urlakar och bryter ner mentalt innan personen i fråga eventuellt fått löfte om operation. Och sedan fått vänta ytterligare tre till fyra månader innan något skett...

Bästa grannens far, som för ett antal år sedan genomgick en bypass, blev för två veckor sedan hemskickad från ett av de större sjukhusen i Stockholm, med orden att han troligen hade problem med magmunnen och en burk Losec. Det skulle några dagar senare visa sig vara en sprucken aorta med diverse följdkomplikationer.  Det fick sorgligt nog en väldigt tråkig och final utgång. Samtidigt sitter samma bästa grannes makes mor hemma med två veckors nedbrytande vetskap om att hon har metastaser i kroppen, med någon slags "shunt" placerad vid nyckelbenet om det skulle beslutas om cellgiftsbehandling. Det var bråttom att sätta in den. Men när denna eventuella behandling ska påbörjas är det ingen som informerar henne om.

Jag har varit lyckligt förskonad i många år och förmodligen förenklar jag mitt resonemang ganska grovt, men jag vill inte tro att det är det svenska sjukvårdssystemet som fördröjer processerna och behandlingarna för dem som går de skattefinansierade vägarna och att jag som är utskriven ur landet, och helt måste förlita mig på privata sjukförsäkring och privat vård, har fått snabbare (och kanske bättre) vård än de som hela livet bidragit med sina slantar till den sjukvård de nu (inte) får.

Jag känner mig otroligt tacksam och privilegierad som fått min behandling av en Sveriges mest seniora och högst rankade neurokirurger, eftervård med mycket omsorg och mår så bra som jag gör. Jag känner mig också kluven, för jag vill inte – kan inte – tro att privatiserad sjukvård med vinstdrivande syften är det som ska till för att svenskarna ska få den sjukvård de behöver.


osteofyt, litet benutskott från ryggkota eller vid ledytekant vilket kan uppkomma vid artros eller vid ledinstabilitet p.g.a. ligamentskada. (www.ne.se/osteofyt)