Jag undrar hur det känns att vara artist och spela för Singaporepublik. Simon LeBon hälsade efter ett par låtar på publiken, berättade att de hade åkt långt för att tillbringa kvällen med oss och att det, så här långt, verkade som det skulle bli en riktigt kul kväll. Ja, nu är ju jag långt ifrån någon expert på hur den ultimata konserten ska vara, men när man stått på Stockholms stadion, på Ullevi eller i Globen i ett trångt, hoppande och högljutt publikhav, har jag lite svårt att tro på LeBon.
Med min nu enorma konsertvana i Singapore (hrm, 2 ggr/1 vecka) och genom att lyssna på vad andra som gått på konsert här har för erfarenhet, kan jag konstatera att det finns en del skillnader mellan konserter i Sverige och Singapore. Här har du din sittplats, oavsett var i lokalen du befinner dig, och många nyttjar den – hela tiden. Många ägnar tiden åt att spela något spel på sin iPad eller iPhone. Om du ställer dig upp, dansar och sjunger finns alltid risken att folk runt omkring ger dig menande blickar eller säger åt dig att du stör.
En annan reflektion, av helt annat slag, var att det har hänt lite med scenshowerna sedan 80-talet. Vilka artister skulle idag komma undan med danstegen: höger, vänster, höger, vänster osv ibland upphottade med en liten piruett eller kanske lite luftboxningar med båda armarna. Duran Duran kom undan med det i lördags, men för att de spelade på gamla meriter. Hitlåtarna från 80-talet (Notorious, Union of the Snake, The Reflex, Girls on Film, Wild Boys m fl) är fortfarande kul och några (Rio, View to a Kill) fortfarande bra.
LeBons röst var största behållningen: den är fortfarande mäktig! John Taylors, gitarristen som satte många tjejers hjärta i brand (dock inte mitt) då det begav sig, glansperiod får vi nog betrakta som helt över. Inte som gitarrist men definitivt som tjejtjusare...
 |
| Duran Duran 1981 (bild från nätet. förstås.) |
 |
| Duran Duran 2011 (från nätet igen...) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar