ANTELLABLOGGEN: A Walk of Faith

Efter helgens näst intill rusiga Chingay-glädje, landade jag minst sagt tungt i tisdags efter att ha varit i Little India. Varje år "firar" tamilska hinduer en högtid med namnet Thaipusam, vilken jag hört tidigare bara talas om och nu ville se med egna ögon. Det var med viss tvekan jag gjorde det...

Thaipusam infaller varje år i januari/februari och specifikt datum styrs av fullmånen. Tamilerna vill då hedra en av sina gudar, lord Murugan, som sägs ha besegrat ondskan med hjälp av ett spjut. Thaipusam handlar bl a om att visa sin hängivna och sanna tro och att som hängiven söka välsignelse, rening samt visa tacksamhet genom att göra ett offer.

Offret kan se väldigt olika ut, och häri ligger också det kontroversiella i högtiden. Oavsett vilket offer som görs, vandrar alla hängivna en knappt 5 km lång sträcka mellan templet Sri Srinivasa Perumal i Little India till templet Sri Thendayuthapani i River Valley bärande på en börda, kavadi, i någon form. Många väljer att bära med sig en kanna mjölk - ett inte så stort eller ansträngande offer - andra bär tunga konstruktioner av trä eller metall utsmyckade med färgglada blommor, palmblad och påfågelfjädrar. Väldigt många väljer däremot att också pierca olika kroppsdelar med små krokar eller nål- och spettliknande föremål som varierar i tjocklek och tyngd. Ju "tyngre" börda (smärta) desto fler gudomliga meriter...

Min morgon började vid templet varifrån vandringen startade. Där samlades hela familjer för att stötta och peppa den i familjen som förberett sig med strikt fasta och celibat i 48 dygn, för att kanske få ett spett genom kinderna, genom tungan, krokar på ryggen ifrån vilka tyngder av olika hängde. Kanske skulle familjemedlemmen rentav bära en av dessa tunga metallställningar, som liksom förankrades i kroppen via olika former av piercings.

Intrycken var otroligt starka och jag var tvungen att gå undan flera gånger då larmet av familjemedlemmars böner, mässande och sång eller doften av skarp jasminrökelse samt, inte minst, bilderna blev alltför påträngande. Under hela denna dag såg jag dock inte en enda droppe blod, vilket sägs ha att göra med de strikta fasteförberedelserna samt "stickarnas" kompetens.

Vad som var tydligt under dagen var att för de tamilska hinduerna var/är detta en glädjens högtid (även om jag hade svårt att se det så). Vi gick med längs hela vägen bort till slutdestinationen. Ju närmre vi kom templet där gåvorna/offren till lord Marugan skulle överlämnas, desto högre och mer intensivt spelades det rytmiskt i trummor för att stötta och peppa kavadibärarna, varav flera näst intill dansade innan de slutligen fullföljt sitt åtagande och fick lämna sitt offer och "klä av sig" sin börda.

Att leva i Singapore är att leva i ett mångkulturellt samhälle där religionsfrihet råder. Vår självklara inställning har hela tiden varit att vara så öppna som vi bara kan inför detta faktum, och jag tycker att vi lyckas ganska bra. När jag bevittnade denna "walk of faith" prövades min öppenhet hårt, men hur jag än vänder och vrider kan jag inte förstå hur någon kan vilja utsätta sig detta och varför. Förra året när jag förstått att jag missat denna högtid var jag lite besviken. Nu har jag sett det. Jag kommer inte göra om det. Vad gäller förståelsen jobbar jag på att anamma vad vi ibland säger till barnen: du behöver inte tycka om det, men du får acceptera att nu är det så här. Och det gör jag.