ANTELLABLOGGEN: Chingay inifrån eller Jag

När min norska väninna i november började bearbeta mig för att delta Chingay Parade, förstod jag nog att det skulle bli lite av ett äventyr och skapa fina minnen. Att det skulle bli så häftigt som det blev kunde jag aldrig föreställa mig!

Jag har som svensk ingått i en "liten" grupp om 18 tjejer och en kille - från Singapore, Malaysia, Kanada, USA, Japan och Norge - där alla på ett eller annat sätt hade någon anknytning till ISS, skolan som barnen går på. En grym tjej på 19 år har med fast hand hållit ihop vår grupp. I sin tur har vi ingått i The Japanese Associations mycket större grupp om kanske 300 japaner. I nästa steg var vi varit en av många grupper av "performers" (som organisatörerna envisas med att kalla oss) som tillsammans åstadkom en spektakulär show på två timmar. Inte mindre än 8000 människor har på något sätt arbetat eller underhållit.

Vi framförde en dans till den japanska slagdängan "Ue o Muite Aruko" (mer känd internationellt som the Sukiyaki Song) som tydligen varit populär i Japan sedan den släpptes 1963(!). Vi har övat sedan mitten av december och det har varit mer väntan än övning under själva övningarna, som ändå varit roliga och trevliga med, för mig många nya människor att lära känna.

Fredag och lördag kväll var det så dags för spektaklet. Efter att ha pyntat oss rejält och iklätt oss happi, obi och verdana (kimonoliknande rock, brett magband och pannband) bussades vi ner till området kring Marina Bay för att samlas med alla andra "performers" (kan inte låta bli att använda det ordet nu, haha). Där hann vi peta i oss lite av den massproducerade maten och frottera oss med övriga grupper. Sporten var nog att låta sig fotograferas med så många som möjligt från andra grupper, gärna med fingrarna i ett obligatoriskt v-tecken. Att vi - Åshild och jag - var ljusa "caucasians" och deltog i Chingay rönte onekligen visst intresse bland många asiater.

Halv nio satte programmet i gång. Och som vi rycktes med! Vi sjöng med - det lilla vi kunde av den japanska texten - vi hoppade, skrattade, stänkte vatten, dansade och hade SÅ kul! Särskilt uppspelta blev vi då vi fick syn på våra familjer som satt bänkade tillsammans och klappade fram oss. Allt var fantastiskt: stämningen, danserna, kläderna, kreativiteten, de nya vännerna. ALLT! Jag vet faktiskt inte vad jag kan skriva för att göra upplevelsen rättvisa! Och som jag brukar när orden tryter, försöker jag illustrera med bild i stället.