Förra söndagen vaknade jag med nackspärr. Tänkte jag. Det har jag haft förut och det brukar gå över på ett par dagar. Men inte denna gång. Snarare blev det värre och efter några dagar kände jag spasmiska ryckningar här och där i höger arm och ilningar eller en brännande känsla i både över- och underarm. Detta utöver en tilltagande smärta till höger om ryggraden från nacken och en liten bit nedåt. Efter åtta dagar tog jag mig till läkare som vidareremitterade mig till en ortoped. Han i sin tur tyckte att jag skulle göra en magnetröntgen... Säkert bara en nerv i kläm, men för att ställa korrekt diagnos och göra föreslå korrekt åtgärd liksom. Kanske för att tjäna lite pengar åt MRI-kliniken också? Men vem är jag att ifrågasätta ortopedens bedömning?
Framåt eftermiddagen tar jag mig till kliniken, samma som där Ella fick sin skalle röntgad i augusti. Iklädd endast grön lång särk lägger jag mig till rätta på en "bänk" och med öronproppar på plats, huvudet fixerat i en slags ram och med panikknappen i handen rullas jag, huvudet först, in i en trång, eländig och, rent ut sagt, för jävla otäck tunnel. Blunda, säger han som hjälper till. Och ligg helt stilla. Behöver du klia dig, gör det när det är tyst. Jag blundar. Och så börjar helvetet.
Det måste ju vara fel på den här maskinen: det bullrar, knackar, piper gällt om vartannat. HÖGT! Jag kniper hårt ihop ögonen och försöker tänka på att jag ska ligga stilla, hur vi ska få Antella i sjön, hur vi ska få Anton och Ella att bli bästa vänner, hur jag ska ta mig till bokklubben etc etc. Efter varje sekvens, som varar två-tre minuter, får jag frågan om jag är okej. Måttligt, va! Efter sekvens två frågar "teknikern": Are you swollowing saliva? Eeeehh, yes. Can not! Då blir bilderna suddiga. Försök själv låta bli att svälja i tre minuter när du är stressad och absolut inte får. G Å R I N T E är min slutsats! Jag försöker och försöker men lyckas inte helt och hoppas att de inte ska märka... Det blir sex sekvenser som måste göras innan teknikern är nöjd och rullar ut mig ur tunneln.
Det var svårt att blunda, ögonlocken åkte liksom upp. Jag försökte knipa igen dem hårt under vad som kändes som en evighet. Trots det såg jag det. Ljuset i tunneln! Men panikknappen fick i alla fall vara.
Usch vad hemskt det lät!!! Men du var ju hur duktig som helst som inte tryckte på den där panikknappen, jag vet inte om jag hade klarat det där... och låta bli att svälja i 3 minuter - det går ju inte, inte ens när man sitter i soffan i lugn och ro. Kram!
SvaraRadera